Tornedalingarnas dag 15 juli
”Vi har en bottenlös längtan hem, längtan till rötter, platsen och familjen. Vi firar den i juli, för då infaller den fagraste tiden.”
Flaggan är gul, vit och blå, dess namn oavsett språk är Meänflaku.
Färgerna symboliserar en sommarblå himmel, den gula solen samt de vintervita vidderna. Meänflaku antogs som symbol för tornedalingarna 2013. Upphovsman är Herbert Wirlöf och flaggan hissades för första gången 2006. Meänflaku lanserades av föreningen Meänmaa – Vårat land – första gången 15 juli 2007.
Tornedalingar bor främst i de nordliga kommunerna Kiruna, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Gällivare. Alla kallar sig inte tornedalingar, många av de som bor i Kiruna och Gällivare är mer benägna att se sig som Malmfältsbor och andra känner sig mer hemma med termer som lantalaiset – boendebefolkning i norra Tornedalen och Lappland – eller kväner. – människor med ursprung i Kvänland, ett område vid den nordligaste delen av Bottniska viken.
Begreppet tornedaling används för ett beteckna både en regional och en kulturell identitet. Även utflyttade kallar sig tornedalingar.
Man behöver inte kunna språket för att vara tornedaling.
Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset är en organisationen som arbetar för bevarandet av Tornedalens kultur och språk.
Bor man i Sverige ska man tala svenska och införlivas i den svenska kulturgemenskapen. Det var svensk minoritetspolitik under 1800-talet och långt in på 1900-talet.
För Tornedalen och meänkieli innebar det både språklig och kulturell utarmning.
1809, efter kriget mellan Finland och Ryssland, delades området kring Torneälven, Muonio- och Könkämäälvar upp i två delar. Den västra sidan blev svenskt området och den östra finskt, fast egentligen ryskt eftersom Finland tillhörde Ryssland då.
Kommunerna i Tornedalen var fattiga och staten gick in och bekostade de så kallade statsskolorna mot att undervisningen bara fick bedrivas på svenska. Målet var att stoppa spridningen av det finska språket och den finska kulturen. Inte ens på rasterna fick man prata finska. 1920 var skolorna i Tornedalen helt försvenskade.
1957 utfärdades ett fribrev för finska på skolrasterna och på 1960-talet kunde elever i Haparanda lära sig finska i skolan.
På 1970-talet infördes modersmålsundervisningen, som då kallades hemspråksundervisning, i skolorna men tyvärr var det inte den finskan som talades hemma som barnen kunde lära sig utan standardfinska.
I dag har elever som vill läsa meänkieli som modersmålsundervisning rätt att göra det även om språket inte talas dagligen i hemmet.