Stora Aby Galgmo

Ett dystert 60-års minne

(Avskrift ur Oskarshamns Tidning 1915)

Det finns gott om gastmöten och spökställen i Stora Abytrakten i Mörlunda socken, verkliga gissel för de små och stora barn som efter mörkrets inbrott äro nödsakade att taga sina vägar förbi dem. Och så tätt inpå varandra ligga de, att om den räddhågade väl klarat det ena, står han endast några hundra steg från ett annat.

Fruktade platser
De mest och allmännast fruktade äro Galgmon och Gamla Dala, båda i Abykanten utmed Stockholmsvägen och endast 300 – 400 meter från varandra. Bådas dåliga rykte står i förbindelse med i gångna tider begångna brott. Som skolpojke för 25 – 30 år sedan hade jag dagligdags mina vägar där förbi, och rätt så kavat jag annars var, var det med verklig dödsångest jag gick förbi, om jag hade något ärende åt det hållet, sedan det blivit mörkt; så from till sinnes har jag nog aldrig varit och så uppriktigt har jag aldrig läst ”Gud som haver…” som vid sådana tillfällen.

Mer än en gammal syndare har sig omvänt och bättrat på grund av syner – naturligtvis inbillade – på någon av dessa fruktade platser. Det är väl bortåt 25 år sedan jag flyttade från trakten. Liksom förmodligen flertalet av traktens infödingar har jag icke vetat mer om dessa båda tillhåll för onda andar än att på Galgmon en missdådare blivit avrättad och begraven och att på Gamla Dala en ”äskedängarjude” (gårdfarihandlare) funnits mördad och nedgrävd, utan att gärningsmannen blivit fast. Det är givet, att dessa otäcka händelser på en ort, där befolkningen är särskilt fallen för skrock, alstrat en mängd historier om syner och uppenbarelser, medan de händelser, som ligga till grund härför, ingen längre talar om och högst få ens känna.

Häromdagen gjorde jag ett besök i min barndomsbygd, som jag endast enstaka gånger återsett, sedan jag i skolåldern flyttade långt därifrån. Jag var nu inte längre så rädd att gå förbi både Galgmon och Gamla Dala, Åtgölen (fruktad därför att Snus-Inga dränkt sig däri). Gastmötet och vad allt de heta, de många spökställena. En smula beklämning kände jag likväl när jag gick förbi Galgmon, väl mest med tanke på de fasans stunder jag här upplevat som barn.

Ögonvittne till avrättning
Det föll mig nu in, att jag borde söka få veta något närmare om det dåd vars slutakt utspelats på Aby Galgmo. Jag uppsökte därför den gamle kärngubben Nils Jonsson i Ekebo, den bäste kännaren i våra dagar av förhållandena i de bygderna under 1800-talets senare hälft och ett gott stycke därförut.

– Om jag känner till halshuggningen på Galgmon? sade Nils. Visst i jesta namn, jag var ju med när det skedde. Och rätt så länge det är sen dess, minns jag alltsammans som om det varit i går. Det kan aldrig någon glömma, som var med. Det var tusentals människor från alla håll som kommit tillstädes. Varenda tumsbredd av marken runt om var upptagen och tallarna riktigt dignade av allt folk, som klättrat upp i dem. Jag hade klättrat upp i en tall alldeles invid de trindor, som utgjorde inhägnaden eller spetsgården till själva avrättningsplatsen, så att jag såg alltihop mycket noga från början till slut.

Här fortsatte Nils med en noggrann skildring av alla händelserna kring avrättningen, alltsammans så målande, att jag liksom tyckte mig själv ha varit närvarande. Jag verkligen spratt till när han talade om hur bilan föll och de många, som då föllo avdånade ner.
– Åtminstone hälften av dem, som sutto i träden, föllo ned som skjutna skator. Har han hört när en timmertall faller i en tät skog? Precis som om bilan på en gång fällt en hop timmerträd lät det när människorna, då bödeln fällde bilan, handlöst föllo genom de knastrande och brakande grenarna. Det var många, som kommo till skada den gången.

– Hur länge är det sedan detta hände? Sporde jag.
– Det var vid senvintern; jag hade dagen förut varit och mönstrat till beväring och skulle se’n på sommaren fylla 21 år. Får jag leva till sommaren, blir jag 81 år. Så då kanske han kan räkna ut årtalet?
– Det var således 1855, för jämnt 60 år sedan.
– Jo, det är väl det; jag har aldrig varit så värst slängd i räkningen. Har just inte haft så mycket att räkna i mina dar. August i Röttes, han som halshöggs, hade samma årtal som jag, så han skulle ha mönstrat på samma gång, om det inte gått så galet med honom.
-Ett lett folk var Röttesfolket. Fastän de voro så obarmhärtigt rika, var det ändå ingen hederlig människa, som ville vara i lag med dem. Inte för att de voro obarmhärtigt rika, var det ändå ingen hederlig människa, som ville vara i lag med dem. Inte för att de vore oredliga i affärer eller på det viset. Men de voro de värsta slagskämpar i hela Mörlunda socken och ofredade alla de träffade på, så att det ansågs för rent livsfarligt att komma ut för dem.
– Hade någon av familjen ”suttit inne” för något brott?
– Nej, ingen vågade ange dem, och ibland tystade de ner fula saker med pengar till målsägaren eller de som kunde vittna. Johan i Röttes, Augusts far, borde egentligen ha blivit halshuggen han också, och det många år före August. Det var han som dränkte min mors styvfar. Ja, det var många år förut. Min mormor hade gift om sig med en gubbe, som hade krog i Tulunda. En kväll hade Johan i Röttes och Orren (en bonde från trakten) varit hos gubben och supit ur så mycket brännvin han hade. När de då inte kunde få mera, ledde de ner honom till Emån, där Johan dränkte honom. Orren ville inte vara med om saken, men han såg på i alla fall. Det var lång rannsakan om det där, men ingen blev fast. Men ett par år senare höll det ändå på att gå galet för Johan i Röttes. Han var litet supen på en auktion och skulle då till att klå Orren. Men då sade Orren, så att det hördes av mest varenda en på auktionen: ”Nu är det allt jag, som går och anger dig för att du hävde kroggubben i ån, din bandit! Då blev Johan spak. Det blev i alla fall aldrig någonting utav den saken, Orren fick 2 000 riksdaler av Johan för att han skulle hålla sig stilla, och fastän alla människor i både Mörlunda och Tveta socknar visste hur det var, var det ingen som vågade ange Johan.

Brottet
Efter att ha givit mig en liten beskrivning å ett och annat från trakten på den tiden, kom så Nils in på det egentliga ämnet för berättelsen: det ruskiga brott, för vilket August i Röttes fick plikta med sitt huvud.
– August var den grannaste pojken i hela socknen. Flickorna voro lika tokiga i honom som manfolket rasande på honom. En bland dem, han liksom i smyg höll sig till, var Ann-Dicka i Lunneberg, en liten stuga mellan Tulunda och Tigerstad. Dickera voro ett patrask, som inte hölls för något. Det var förstås bara för skojs skull August höll sig till Ann-Dicka. Så blev Ann-Dicka havande. Hon tog den saken lugnt; hon hade ju, utan att hon visste varför, aldrig haft något anseende och hade således intet att förlora. I Röttes voro de däremot förbittrade över att August ”skämt ut sig” genom att ge sig i slang med ett avskum som Ann-Dicka i Lunneberg; särskilt Röttesmora kältade jämt och samt på August; bland annat hade hon hörts yttra till honom: ”Jag kan väl aldrig tro att du låter den usla Ann-Dicka gå och skrika ut i socknen, att du är far till hennes unge! Om det hade någon inverkan på August, kan jag inte säga; han var nog i stånd till vad som helst på eget bevåg.

En söndagskväll på eftersommaren, just då vi slagit rågen, går emellertid August, som då var bra supen, bort till Lunneberg, rycker upp dörren till rummet, där Ann-Dicka och hennes mor ligga i var sin säng, och under utropet: ”Jag skulle hit och se efter om du är med barn, din markatta!” skar han upp magen på den olyckliga. Därefter tar han ett trindstycke och slår modern i huvudet, så att hon förlorar sansen. Sedan detta var gjort, tänder han eld på stugan och går sin väg. Innan elden hunnit få allt för stark fart, hade emellertid modern återfått sansen och lyckats släpa sig ur det brinnande huset. Det dröjde en god stund innan folk kom till, och då var stugan så gott som nedbrunnen.

Den nästan vanmäktiga modern redogjorde så gott hon kunde för de fasansfulla händelserna i stugan, och några timmar senare var odjuret August inom lås och bom. På den tiden vore vi härdade för nästan vad som helst; det gick ju knappt en auktion eller marknad utan att någon blev helt eller i det närmaste ihjälslagen. Men det här var för otäckt, så att även de mest förhärdade grepos av fasa och avsky.

Rannsakning och dom
För de många vittnenas skull höllos de flesta rannsakningarna i Mörlunda sockenstuga, 10 minuters väg från Tulunda. Det var flera hundra vittnen, nästan utan undantag inkallade på måfå; man hoppades på det sättet få veta om August förut yttrat något om sina djävulska planer. Men ingen visste något. Sedan rannsakningen pågått en lång tid, varunder August hårdnackat nekade, måste de släppa honom lös, då det inte fanns andra bevis än Ann-Dickas mor, som inte fick vittna.

August gick nu länge hemma, jag tror mest ett år, och arbetade vid gården som de andra. Var människa visste ju att han var ogärningsmannen, så att det kändes bra kusligt att vara i hans närhet. Han var inte spakare nu än förut, ofredade folk och slogs var han kom åt; bland annat slog han tillsammans med en annan bondson en karl så fördärvad, att vi trodde han aldrig skulle komma sig igen. För den bedriften fick kamraten ensam ta straffet;

August fick för värre saker så mycket den mänskliga rättvisan kunde ge.
Medan August gick därhemma hade en piga, som förut varit inkallad som vittne, därför att det varit ”väl” en tid mellan henne och August, gripits av samvetskval samt gått till prästen och anhållit att få vittna omigen, hon hade inte vittnat vad hon visste. Nu berättade hon att hon i sällskap med en dräng vid mordtillfället legat i en rågröke (= skyl) knappt hundra steg från Lunneberg och sett när August kom och ryckte upp dörren till stugan samt strax därpå hört skrik, som trängde genom märg och ben. Gripna av dödlig förfäran för August, kanske mest för att pigan hade sina vågade äventyr bakom hans rygg, smögo de sig skyndsamt därifrån, innan de även varsnat elden eller ens hade en aning om att ett morddrama utspelats.

Efter denna bekännelse skulle naturligtvis August häktas och på rannsakning igen. Men han var försvunnen; det troddes att pigan på något sätt låtit varna honom, så att han i tid skulle kunna sätta sig i säkerhet. Det dröjde också ett helt år innan man fick honom fast i Tveta skogsbygder, där han dolts av släktingar. Drängen, som varit med i rågskylen, var för länge sedan försvunnen, så att han undgick att vittna. Även nu togo rannsakningarna lång tid, och mellan varje skjutsades August den långa vägen mellan fängelset i Kalmar och tingsstället i Målilla. Han nekade nu som förut, men blev ändå dömd till döden både av häradsrätten och Göta hovrätt. Till slut kom också Högsta domstolens utslag. Då gick slottspastorn till August i hans cell och omtalade för honom att nu också kungl M:t dömt, varför han borde lätta sitt samvete. Utan märkbar sinnesrörelse svarade då August: ”Ja, då är det ju inte lönt att strida emot längre, utan det är väl så gott att jag tas med att jag gjort´et.”

Bekännelsen upprepades och protokollfördes inför fängelsemyndigheterna, varefter dessa handlingar sändes till Högsta domstolen. Det var en barmhärtighetsgärning mot uslingen, att kungl m:ts första utslag aldrig blev uppläst för honom, sedan han väl bekänt; det lydde på – att fången skulle frigivas!
Dödsdomen föll en tid efteråt och upplästes för August först kvällen före avrättningen, då han, omgiven av tre präster, hade sitt sista nattkvarter hos Kaskens i Målilla.

Ett par år efter avrättningen gick det rykten om att liket blivit uppgrävt från Galgmon och flyttat till vigd jord. En rättslig undersökning igångsattes, och det påstods att det ingenting fanns kvar i graven på Galgmon, fast allmänheten ingenting bestämt fick veta. På socken-kyrkogården kom han i alla fall inte; men kanske släktens många pengar förmått en dödgrävare i någon grannsocken ge August i Röttes den sista vilan i vigd jord. Så tror jag och många med mig.

Röttesfamiljen flyttade någon tid senare till Amerika. Om deras senaste öden vet man endast att Johan, fadern till August, senare blev hängd där. Så att fastän han här hemma slapp ifrån med 2 000 riksdaler för att han dränkte mor mins styvfar, fick han ändå till slut vad han borde haft många år förut.

Så lyder Nils Jonssons berättelse om varför Aby Galgmo i jämt 60 år haft så dåligt rykte och väl kommer att ha släktled framåt.

Axell

Artikeln är nedtecknad av Sven Svensson, Målilla