Saneringen av den före detta batterifabriken i Hultsfred

Tomten har en yta på cirka 94 000 kvadratmeter, varav cirka 26 000 kvadratmeter var byggnader.

Tomten ligger inom det norra industriområdet och har angränsande industri- och bostadsområden. Avståndet till bostäder är dock relativt långt. Tomten ägs sedan 2017 av Hultsfreds kommun, som köpte bolaget som ägde tomten.

Tomten ligger på en del av Hultsfredsdeltat, en av de större grundvattentillgångarna i sydöstra Götaland.

Saneringen av tomten blev klar i januari 2020. Läs mer om områdets användning som företagsmark på batteriet.hultsfred.se.

På 1970-talet var fabriken kapacitetsmässigt störst i Skandinavien när det gällde batteritillverkning. Vid starten 1952 hade fabriken 40 anställda, år 1990 var antalet anställda uppe i 440 personer.

Sedan 1999 har det inte varit någon verksamhet på området.

Fastigheten ägs av Hultsfreds kommun som 2017 köpte bolaget Invensys Property Company AB som ägde fastigheten.

Området var förorenat med bly och måste saneras om det skulle gå att använda marken igen.  Saneringen blev färdig i januari 2020.

Totalt har cirka 380 000 ton bly hanterats på området genom åren. Tomten var så förorenad att det ansågs hälsofarligt att vistas där.

Bly förekom på främst golvytor i fabriksbyggnaderna, som revs 2018, i de övre marklagren i marken runt byggnaderna, och djupare i marken under vissa delar av byggnaderna.

När byggnaderna revs frilades marken och prover togs i jordlagren för att kartlägga inom vilka delar och till vilket djup det förekom föroreningar. Därefter kunde saneringen starta. Den skedde genom att de förorenade massorna schaktades bort och uppschaktade förorenade massor transporterades till avfallsanläggningar i regionen. Även rör som legat i marken grävdes upp. Saneringen blev klar i januari 2020.

Bly förekom i byggnadsmaterial i den före detta fabriksbyggnaden, i de övre marklagren i marken runt fabriken och delvis under den tidigare fabriksbyggnaden. Den totala mängden blyförorenad jord på området uppgick till knappt 20 000 ton.

Vid provtagningarna har inga andra ämnen förutom bly påträffats i halter som överstiger de riktvärden för industrimark som tagits fram speciellt för platsen.

• I Länsstyrelsens ansvarsutredning konstaterades att Imara Sweden AB (tidigare Varta Batteri AB), Johnson Controls Autobatteri AB och Invensys Property Company AB hade ett ansvar för föroreningarna och för en del av kostnaderna för undersökning och sanering. Imara Sweden AB, som beräknas ha stått för huvuddelen av föroreningarna, begärde dock sig själva i likvidation och försattes i konkurs 2014. Varta AG sålde Imara till bolaget L.A.I Finance NV 2011, och friskrev sig i samband med försäljningen från alla miljöskulder och liknande.
• Hultsfreds kommun hade under många år drivit på frågan om en sanering av den f.d. batterifabriken. Kommunen köpte 2017 bolaget Invensys Property Company AB, och blev då ägare till området. Hultsfreds kommun var även med och finansierade saneringen.
• Sveriges geologiska undersökning, SGU, var huvudman för åtgärdsförberedelser och saneringsåtgärder.
• Länsstyrelsen i Kalmar län var tillsynsmyndighet och bistod med fakta och information. De gjorde den ansvarsutredning som är grunden för fördelningen av kostnaderna.

Saneringen bekostades till en tredjedel av staten och till två tredjedelar av de bolag som har ett ansvar enligt miljöbalken samt av Hultsfreds kommun.

Vad är väl en fabrik utan människor som fyller den med liv och rörelse? Berättelserna och minnena vittnar om ett stundom slitsamt och farligt arbete men även om ett gott arbetsklimat och god kamratskap.

I boken “Batterifabriken i Hultsfred genom tiderna” kan du läsa mer om batterifabrikens historia. Boken är skriven av Christer Sandahl, Håkan Hermansson, Sture Johansson, Sten-Sture Johansson och Margaretha Mattsson.

Gunnar Andersson

Att Gunnar Andersson hamnade på Varta var mest en tillfällighet då det fanns mycket jobb att välja på i trakten. Men han blev kvar i 22 år och än idag, tjugo år senare, kan han sakna sin gamla arbetsplats.
– Tanken var inte att stanna så länge men jag trivdes så bra. Det var en bra tid med en fin gemenskap och jag saknar allihop.

Som många andra fick Gunnar möjlighet att prova på olika jobb under årens lopp på fabriken. Under flera år jobbade han som truckförare och som reserv på massablandningen. Där trivdes han bra men allt sittande gjorde att ryggen till slut sa ifrån. Under en tid provade han att gjuta galler innan han så småningom hamnade på tankformeringen.

Säkerhet och noggrannhet var a och o överallt för företaget. Varannan månad togs blyprover och hade man förhöjda värden förflyttades man till en annan avdelning.

– På tankformeringen var det förkläde, gummihandskar och stövlar som gällde och det var noga med att tvätta sig. Jag hade bra fysik och var noggrann så jag klarade mig jättebra från det här med blyet. Blyvärdena sjönk till och med när jag kom dit, jag hade högre värden när jag körde truck.

För Gunnar var det hårt och tungt arbete som gällde under alla år. Han arbetade mycket, gärna övertid och trivdes bra med det.

– Jag tyckte om att jobba, kom bra överens med ledningen och kände mig uppskattad. Tjänade bra med pengar och det betydde mycket att ha ett jobb jag trivdes med.

Nedläggningen tog hårt även om det var väntat.

– Det var väldigt tråkigt men jag hade det på känn. Efter beskedet fick jag under en tid följa med till Norge och Finland och jobba men så småningom stängdes även de fabrikerna.

Gunnar framhåller gärna att Varta var en bra arbetsplats med en fin gemenskap och bra kamratskap. Ett minne han delar med sig är när han jobbade i tankformeringen. Gunnar hade gjort något fel och en yngre kille som kallades för Ragge sa: ”De som är över fyrtio är schenila”.

– ”Schenil”. Det blev ett bevingat uttryck som användes under åren så fort något hände, skrattar Gunnar.

Jobbade på Varta under åren: 1977-1999.

Håkan Hermansson

Det är inte alla som kan säga att de har blivit anställda på samma företag tre gånger. Men det kan Håkan Hermansson.

– Det är kanske inte så svårt att förstå att jag i grunden trivdes väldigt bra på NOACK/Varta då jag kom tillbaka gång på gång, skrattar Håkan Hermansson. Det var en bra arbetsgivare som gav oss anställda möjlighet att utvecklas.

Redan under sin utbildning till laboratoriebiträde på riksyrkesskolan i Gamleby blev han erbjuden jobb på NOACKs kemlaboratorium och februari 1971 började han på “labbet”.

– NOACK brukade rekrytera från skolan, vartannat år tog de en tjej, vartannat år en kille. Just det här året hade jag tur; det var ett killår och det fanns 14 tjejer och så jag! Labbet var ett bra jobb, fritt och stimulerande. Vi tog prover på de ingående komponenterna. Bland annat bly, syra och etiketter och det var frihet under ansvar som gällde.

Håkan sökte sig bort och fick jobb på Hultsfredshus, men efter några år, 1977, var han åter tillbaka, och även denna gång på kemlab, under ett så kallat ”mammavikariat”, först på 8 månader. Efter att under perioden 1982 och till mitten av1986 åter lämnat företaget, nu för Esselte Sport, så fick Håkan sin tredje anställning, nu som produktionsberedare. Då företaget i början av 1990-talet omorganiserades blev Håkan personalman med uppdrag inom verkstadsavtalet för ca 300 kollektivanställda. Där blev han kvar till slutet av år 2000, de sista åren som personalchef för VB Autobatteri.

– Det var ett företag i framkant, som alltid jobbade med ständiga förbättringar, vi var tidigt ute med det mesta, bland annat månadslön och flextid för kollektivanställda. Det var en självklarhet att vi skulle vara en bra arbetsgivare. Miljön hade man ju emot sig så därför förstod man att det var viktigt att skapa mervärden vid sidan av ett gott löneläge. Att man byggde ett personalhus, satsade på personalklubbar, julfester mm är exempel på att man tog personalfrågan på allvar.

Fredagen 23 oktober 1998 gick beskedet ut att VB Autobatteri skulle läggas ned. Avvecklingen var en konsekvens av att hemmamarknaden var för liten, omställning till större enheter och lönsamheten var för låg. Företaget hade behövt exportera ut i Europa men där fanns flera Vartafabriker.

– Det var en sorgens dag som gick i ett; vi pratade med de anställda, vi var och pratade med kommunalrådet, vi höll presskonferens, vi startade krisgrupper med industrihälsan och kyrkan, och många var såklart ledsna och besvikna. Jag var kvar länge den dagen och när jag kom ut på parkeringen var det dödstyst. Minns att jag tänkte att det måste vara en mardröm.

Den närmaste tiden ägnade sig Håkan åt att skriva uppsägningsbesked på löpande band. En tuff tid men någon bitterhet från Håkan mot företaget finns inte.

– Eftersom jag i någon mån kunde förstå varför de avvecklade finns inga “hard feelings” från min sida. Nedläggningen var sorglig i sig men utifrån de marknadsmässiga principerna kan jag delvis förstå den.

Jobbade på Varta under åren: Till och från 1971-2000.

Leif Karlsson

För Leif Karlsson är minnena många och ljusa från de 20 år som han arbetade på Varta. Som så många andra vittnar han om trivsamt jobb med ett kamratskap utöver det vanliga.

– Det var en bra arbetsplats, det var roligt att gå dit, säger Leif.

När han började arbeta 1978 hamnade han på pasteringen där man ”laddade” blygaller.

– När jag jobbade på där hade vi skiften 05.00-13.30 och 13.30 till 22.00. Det var ett bra upplägg förutom när det var fotboll på fredagarna på Knektavallen, skrattar Leif. Då ville jag ju vara där och agera megafon.

Efter några år gick han över till att arbeta som lokalvårdare, något han gjorde tills han tog avsked på Varta. För Leif betydde gemenskapen och kamratskapen otroligt mycket och han har många fina minnen.

– Vi hade en hel del fester, julfesterna var bäst, skrattar Leif. Vi bildade en kamratförening och jag minns att vi tog dit ett band som hette Thompas, som var från Kisa. Tillsammans med dem sjöng jag Pärleporten. Men jag sjöng fortare än vad de spelade och mina kollegor låg dubbelvikta och skrattade över borden, berättar Leif.

Under många år var det också Leifs ansvar att överlämna blomma eller present vid högtidsdag eller pensionering, något han tyckte var extra roligt.

Att fabriken lades ned ser han på med sorg i hjärtat.
– Det var så tråkigt besked. Jag stannade utanför området för ett tag sedan och tittade med vemod ut över platsen. Men jag tror att det blir bra och att det blir ett nytt område med fabriker. Är många ungdomar som behöver jobb.

Har du något speciellt minne som du vill dela med dig av?
– Jag spolade i formeringen och då spolade jag Karl-Erik Persson ”Kalle Skåning” i knävecken. Han blev arg och hotade med att ge igen. Det gjorde han genom att spola ned hela mig. Men vi blev vänner igen, skrattar Leif.

– Ett annat minne är när jag kom tillbaka efter en semester. I mitt jobb ingick att köra ut läsk med cykel och då hade kollegorna satt en lapp på ena handtaget där det stod: ”Hellre en kalaskula av skålandet än en puckelrygg efter arbetet.” Kollegorna trodde jag skulle bli arg men jag bara skrattade.

Leif sticker inte under stol med att alla minnen från åren på Varta inte är goda. Det är ingen hemlighet att Leif under många år hade problem med spriten och det också var skälet till att han slutade självmant en tid innan fabriken lades ned. De sista åren innan pension arbetade han på Samhall. Idag är han nykter sedan nästan tjugo år och trivs alldeles ypperligt med livet.

– Det känns så skönt att jag har tagit mig ur det där eländet och idag har jag ett bra pensionärsliv.

Jobbade på Varta under åren: 1978-1999

Peter Svensson

”De enkla lösningarnas mästare.” Peter Svensson var under sina år på Varta, en hejare på att komma med förbättringsförslag. Under ett år fick han hela 43 000 kr i belöning för sina lösningar!

Ett av alla förslag som belönades var en förbättring vid en darrande fotocell på en maskin som Peter arbetade vid. Allt som oftast tappade maskinen greppet om hur många plattor som hade tillverkats och produktionen fick stoppas för att personalen skulle kunna räkna för hand. Genom en enkel båge i vinkeljärn var problemet avhjälpt och kapaciteten på maskinen ökade med 10 000 blyplattor om dagen! Ett batteri innehöll 54 plattor så det blev en omfattande lönsamhet för företaget.

– Jag lämnade in mycket förslag och jag var lite på tå för att se vad som kunde göras. Oftast kunde det vara ganska enkla saker som behövde justeras. Företaget uppmuntrade oss också till att komma med förslag, det var bra respons från ledningen, berättar Peter.

Att Peter hamnade på Varta var mest en tillfällighet.

– De sökte folk och jag jobbade inom vården och jag var trött på helgjobb.

På Varta började han i pasteringen och körde även truck.

– Jag trivdes otroligt bra och dagarna gick fort. Det var en god kamratskap, har aldrig varit på en bättre arbetsplats. Aldrig någon som klagade, alla hjälptes åt och det var inga problem. Det enda minuset var miljön, det var ju såklart en skitig miljö. Sedan kunde det vara jobbigt att ha alla säkerhetskläder som stövlar och lufthjälm på men samtidigt var det en sådan självklarhet att skydda sig.

Då företaget hade just miljön emot sig så var de desto månare om sin personal.

– Det var julfester och julgransplundring, var aldrig snålt när det väl skulle bjudas. Det var mycket roliga fester, ibland så många som 700-800 personer och olika band som spelade. Vi hade en egen matsal där det var väldigt billigt och smidigt att äta.

Hur ser du på att fabriken lades ned?
– Varta gick bra så det var förvånande att det skulle läggas ned, vi gjorde bra batterier. Samtidigt började vi ana ugglor i mossen när de började prata om en fabrik i Tjeckien.

Jobbade på Varta under åren: 1986-1999

Lena Hasting

Möjlighet att utvecklas och hela tiden lära sig nya saker. Det var det som fick Lena Hasting att till slut summera 39 år i batteriernas tjänst. Men allt har en ände och nu är hon glad över att byggnaderna jämnats med marken och ger utrymme för något nytt.

– Området är guld mitt i samhället, säger Lena.

Lena och hennes man Leif, som även han arbetade på Varta, åker med jämna mellanrum och tittar vid saneringsområdet och uppdaterar sig med vad som hänt sedan sist. Då pratar de minnen och spekulerar över vilka som satt i del av byggnad som precis revs. Minnena är ljusa. Som många andra vittnar hon om god stämning och fin arbetsmiljö. Lena lyfter fram företagsledning och speciellt Sture Johansson, fabrikschef under många år, som en stor anledning till det.

– Det var en arbetsplats, som trots miljön, med bly och svavelsyra, tungt och hårt jobb, var en öppen och trevlig arbetsplats. Sture var med från början och han var hej och du med de flesta. Det skapade en god stämning där alla trivdes.

Lenas resa inom företaget startade 1974 som växeltelefonist. För att bättre kunna svara på vem som jobbade var och när tog hon promenader i fabriken på sina raster. Lenas intresse och nyfikenhet gav mer åren ny kunskap och nya kontakter.

– Vid ett tillfälle sa en kollega: människa, du frågar ju mer än man kan svara på! skrattar Lena. Det säger en del om hur frågvis jag kunde vara.

Så småningom ledde det till nytt jobb på planeringsavdelningen och vidare som användningstekniker på den tekniska avdelningen.

– Mitt jobb var att ta emot kunder och ha tekniska genomgångar och visningar i fabriken. Jag var ute i produktionen varje dag och det här var en tid som var riktigt, riktigt rolig. Jag lärde känna i princip alla på arbetsplatsen, det är unikt att få den möjligheten. Många av kunderna blev även mina vänner.

Att det arbetade fler män än kvinnor på fabriken var inget problem.

– Det var en speciell miljö och tungt och slitigt på många platser. Men vissa jobb skulle jag vilja säga var typiskt kvinnliga, det krävde att man kunde göra flera saker samtidigt, säger Lena med ett leende. Gallerrensningen är ett sådant exempel.

Vid tidpunkten för nedläggning var Lena ansvarig på orderavdelningen av industribatterier. Hon valde att sluta en tid innan fabriksdörrarna stängdes för gott.

– Det är jag glad för och besparade mig en hel del tråkigheter. Det var sorgligt med nedläggningen, vi var en av renaste batterifabrikerna i Europa. Vi vet ju också att vi hade otroligt duktig personal, genomgående bra arbetskraft.

Det som blev kvar av batterifabriken var Hawker och där började Lena år 2000, då som platschef. Där var hon kvar fram till sin pension.

Jobbade på Varta under åren: 1974-1999, 2000-2013