Nils Dacke och det stora Nordiska upproret

Av Alexander Steinwall

Dackefejden (år 1542-43) – Nordens största bondeuppror
Gustav Vasa hade under 1530-talet utökat sin kontroll över de fria smålänningarna som tidigare hade upplevt ett stort självstyre. Skatterna höjdes i kombination med att kungens fogdar stärkte sitt maktgrepp och kontroll över Sveriges folk. När sedan kungen krävde in en stor mängd kyrkosilver och andra värdeföremål i en stor kyrkokonfiskation från folkets kyrkor, jäste missnöjet än mer. Det är ur dessa händelser som skaran av upprorsmän och motståndet mot Gustav Vasa skulle utmynna i det största bondeupproret i Norden. Upproret började dock i blygsam skala när den kommande upprorsledaren Nils Dacke, från Torsås i Vissefjärda socken, var med och dräpte illasinnade kungliga fogdar. Dacke tillhörde själv skaran av smålänningar som hade fått nog av kungens regim och missnöjet bolmade snart upp i ett fullskaligt uppror.

Det första slaget stod i juli 1542 men det var vid slaget vid Kisa, Östergötland, som hela den kungliga armén nästan helt tillintetgjordes. Segern var en enorm framgång för de upproriska.  Situationen var nu så pass allvarlig att kung Gustav Vasa fruktade en belägring av Stockholm och själv sägs ha haft planer på att fly till Tyskland. Nils Dacke och upprorsmännen hade nu kontroll över Dackeland, bestående av Småland, Öland och delar av Östergötland – en fjärdedel av Sveriges dåvarande befolkning.

Utländska sändebud från den Tyskromerska kejsaren och fursten av Mecklenburg sände bud till Nils Dacke för att hylla framgångarna och sluta en allians mot den svenske kungen. Men Gustav Vasa hade inte gett upp, tvärtom. Nya kungliga härar, bestående som mest av tyska legoknektar, rekryterades. I början av mars år 1543 började kungens huvudhär marschera mot Dackeland för att återigen försöka underkasta folket till lydnad. Kungens män mötte dock hårt motstånd men svarade kraftfullt genom att bränna ner byar i sin väg.

Det avgörande slaget vid Virserum
Huvudhären marscherade ned från Vimmerby, mot dagens Hultsfred, för att sedan gå över sjön Hulingen. På sjöns is anfölls kungens styrkor av upprorsmän men lyckades slå dem tillbaka. Marschen fortsatte mot  Målilla och sedan Mörlunda. Här gjorde dock den kungliga hären halt. Anledningen var en enorm bråte och försvarsställning som Nils Dacke och upprorsmännen hade byggt i Högsby socken. Den kungliga hären fruktade ett nytt svidande nederlag och vände därför tillbaka. Nils Dackes män satte då efter den kungliga hären för att genskjuta dem. Nils Dackes Waterloo inträffade slutligen här vid Virserum, i slutet av mars år 1543. Slaget stod mestadels på näset mellan Virserumssjön och sjön Hjorten. Uppskattningsvis kan 18 000 man ha varit delaktiga i slaget.

Slaget vid Virserum var så kaosartat att kungens män av misstag sköt sina egna soldater. Under stridens hetta sårades dock upprorsledaren Nils Dacke, då ett skott gick rakt igenom båda benen. Nils Dacke fördes i stridsvimlet fort undan i säkerhet till Dackegrottan där såren lades om. Utan sin upprorsledare slutade slaget i ett nederlag för upprorsmännen.

Enligt en lokal legend var stanken från de döda som blev kvar på slagfältet, så stor att den kändes flera kilometer bort. Lokalborna valde då av rädsla för sjukdomar och epidemier att dra upp liken på sjön Hjortens största ö, där man sedan tände eld på kropparna. Sen den dagen har ön haft namnet Skallö, enligt legenden efter alla de skallar som sägs ha blivit kvar i den pyrande askan.

Nils Dacke själv, som överlevde sina svåra skador, gav dock inte upp sin kamp. Folkets motståndskamp var heller inte helt bruten. De sista resningarna skedde kring midsommar 1543, fyllt av blodiga och dramatiska strider. Men övermakten från disciplinerade och erfarna tyska legoknektar gjorde upprorskampen ohållbar. Nils Dacke tvingas själv fly till den danska gränsen, kanske med siktet mot Tyskland och utländsk hjälp. Men i juli månad 1543 dödas han i Rödeby skogar. Dackes kropp fördes till Kalmar där den steglades och hans avhuggna huvud sattes på en stång och kröntes med en kopparkrona.

”Sveriges folk behöll sin frihet”
Trots hårda hämndaktioner och blodiga uppgörelser i Dackefejdens efterdyningar i Småland, Öland och Östergötland, bär citatet ovan på en dyrköpt seger för Sveriges folk. Under århundraden framöver skulle kungar frukta ett nytt Dackeuppror. Detta bidrog till att kungar efter Dackefejdens slut var mycket mer lyhörda över folkets missnöje och att hårdhänta fogdar tillrättavisades för att inte uppmuntra folket till nya uppror. Redan året efter Dackefejden, vid 1544 års riksdag var bonderepresentationen bredare än vid Gustav Vasas tidigare riksdagar. Många har menat att en mer aktiv dialog successivt skapades mellan bondefolket och kungamakten. En slags demokratisk dialog som vissa menar kan ha utgjort bakgrunden till den senare ”svenska modellen”. Det svenska folket kunde visserligen inte neka kungens krav på skatter men kungamakten blev efter Dackefejden mer försiktig och framförallt mer lyhörd mot sina undersåtar.

Nils Dacke-statyn
Till minne av Nils Dacke och Dackefejdens händelser restes i Virserum år 1956 en staty av Nils Dacke. Konstnären Arvid Källström formade statyn så att Nils Dacke skulle peka med sitt yxskaft i riktning mot Stockholm och sin kungliga arvfiende Gustav Vasa.