Mordet vid Jutegöl

En berättelse av C Ingvar Carlsson från Norrhult, Hultsfred

”Jag försöker här återge denna händelse som det har berättats för mig.
Något exakt årtal för händelsen står inte att finna, men enligt min egen bedömning av ett visst årtal, som framgår i händelsen, måste det ha inträffat efter år 1874.” 

Det var en gårdfarihandlare, eller knalle som de på den tiden kallades för, som blev ihjälslagen och rånad på sina tillhörigheter, främst då pengar. Den mördade var enligt utredningen av judisk börd. Det var hemmansägare Nils Gustav Persson från Norrhult som gjorde likfyndet i en lada. Denne Nils Gustav Persson var ägare till fastigheten Norrhult 1:4-3:4. – Här nämns namnet på den som ägde fastigheten 1995. Detta är nu borttaget.
Platsen för mordet var nere vid den så kallade Jutegölen, som fått sitt namn från den tiden danskarna krigade  i de här trakterna. Gölen är idag (1995) närmast torrlagd och utfylld av bråte och avfall från den närbelägna cementfabriken HTH. Området kring gölen bestod tidigare av slåtteräng och på platsen fanns även en timrad lada, och det var där uti som den mördade gårdfarihandlaren hade gömts i höet och legat där en längre tid.

Det var i slutet av januari månad som mordet inträffade. Det hade varit marknad i Vimmerby där det hölls kreatursmarknad, eller så kallat månadsmöte, sista onsdagen i varje månad. Dessa marknader har gamla anor och pågick ända in på 1950- talet. Den här knallen hade besökt marknaden, vilket kunde bevisas, och sedan fortsatt sin vandring söderut och gått detta hemska öde till mötes.

Det var på senvintern som denna upptäckt gjordes, den tidigare nämnda N G Persson hade varit till Hultsfreds station och lämnat av ett lass långprops. Propsen höggs i långa längder i skogen och kördes sedan till lastplatsen för uppsågning, utlastning och vidare järnvägstransport till Oskarshamn för att sedan utskeppas till England. (Props var virke som exporterades till England för att användas som stöttor i de engelska kolgruvorna.)

Det är här som årtalet 1874 kommer in i bilden, det är det år då Nässjö-Oskarshamn järnväg öppnades för trafik. Tidigare hade ej några virkestransporter på järnväg kunnat utföras. Efter att ha varit i Hultsfred, och var på hemväg, tog Persson landsvägen upp till slåtterladan för att fylla några säckar med ängshö. Fodret började minska i ladan hemma på gården och då var detta ängshö en bra reserv. Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen denna vårvinterdag, så när Nils Gustav kom upp till ladan hade det hunnit bli mörkt. Efter att ha tagit några högivor stötte han på något hårt, som han i mörkret ej närmare kunde avgöra vad det var för något. Nils Gustav gick då upp till en närbelägen backstuga som kallades för Åsen, belägen strax efter avtagsvägen till Bredshult. Han lånade där en ljuslykta och begav sig sedan tillbaka för närmare undersökning, och fann då den mördade judiske mannen.

Då i den sena vinterkvällen gjordes väl inte mer åt saken. Det var först påföljande dag som kronolänsman med betjäning kunde ta sig an saken för närmare utredning. Med hjälp av några handlingar  kunde man fastställa vem personen var. Något längre i utredningen kom man dock inte, lång tid hade gått från det gärningen skedde, till dess uppdagande och inga spår att gå efter. Men ett par boende personer längre ned mot Hultsfredshållet var starkt misstänkta, men då inga bevis fanns återstod inget annat än att lägga ned ärendet.

Den mördade gårdfarihandlaren fördes sedan till Vena för att få sitt sista vilorum på kyrkogården därstädes. En person från Norrhult, vid namn Gustav Andersson, fick i uppdrag att köra den avlidne fram till Vena. Det lär ha varit sent på eftermiddagen och skymningen började falla, när färden mot Vena anträddes. När skjutsen passerade några barn som stod vid vägkanten, frågade de om de fick åka med. De var ju helt ovetande om vad lasten innehöll. Gustav Andersson, som var lite spjuveraktig av sig, sade då till dem att det fick de gärna, men att de skulle hålla sig i målstaken så att de inte skulle ramla utav hästskjutsen. Målstake kallades sidostöttorna på kälkåken och när de upptäckte vad de höll i för något hoppade de strax utav. Det var nämligen ena armen på den döde de hållit i, högerarmen hade han i något av försvarsställning och på grund av likstelhet, samt att kroppen var stelfrusen, gick det inte att lägga armen utmed sidan.

Vid den tiden fanns inget gravkapell i Vena. Den nu avlidne fick ställas in på nedre botten på gamla fattigstugan, som var belägen mellan L:a Käreby och kyrkan. Senare skedde jordfästning och gravsättning.

Norrhult i dec 1995, C Ingvar Carlsson