Krylle – ett original och en enstöring

Hans rätta namn var Sven Johan Gottfrid Johansson född den 11 januari 1875. Han bodde i backstugan Sandshult, ett stenkast från gamla Vimmerbyvägen. Efter den nya vägens sträckning så skär östra vägslänten alldeles där stugan en gång låg

Gottfrid var hans rätta tilltalsnamn, men han omnämndes mest som Krylle. I Sandshult. Där bodde han tillsammans med sina föräldrar som hette Johan Erik och Sofia. Även en bror till Johan Erik var inneboende i stugan och han hette Lars.

Gottfrid reste i unga år över till Amerika, och arbetade där några år, bland annat inom metallindustrin i Pittsburg i delstaten Pennsylvania. Det har sagts, att godtrogen som han var, hade han lånat ut pengar som han aldrig återfick. Detta skulle ha gjort att han kom i grubblerier och blev aldrig den han varit tidigare.

Efter föräldrarnas och farbrodern Lars frånfälle bodde Gottfrid under många år, fram till 1933 ensam i sin stuga. Han var en ärlig och rättfram människa, som inte gjorde någon  i sin omgivning förnär.

Det finns många historier om honom, om man vill uttrycka det så . Kanske var väl det mest märkliga hans kläder. Både hans rock och byxor var ihoptråcklade med den ena lappboten vid den andra. Han brukade gå till Hultsfred för att göra sina inköp Vid ett sådant tillfälle blev han observerad av en handelsresande, som tyckte hans mundering var något extra säreget. Han erbjöd Gottfrid, 200 kronor samt en ny kostym i utbyte mot hans lappverk, men anbudet tog han inte emot.

Eftersom stugan låg alldeles intill allfarvägen, som på den tiden trafikerades av luffare och annat löst folk, hände det att han emellanåt fick besök av sådana som ville ha husrum över natten.

En kväll fick han besök av en vandringsman som ville ha nattlogi. Gottfrid begärde en krona för nattlogiet, men den andra hade inte mer än femtio öre i sin ägo. Det ordnade upp sig ändå. Gottfrid lät honom få en liggplats i ett hörn, men vid midnatt väckte han den sovande inhysingen och sade till honom: ”Nu får du gå. Nu har du legat för det du har betalat”.

Av min far arrenderade Gottfrid en liten markbit, på våran intill liggande äga. Han odlade där upp ett litet potatisland. Efter några år tröttnade han på sitt jordbruk. Då kom han och sade upp sitt mellanhavande med min far, och talade om att han återställt markbiten i sitt ursprungliga skick. Stenen som han en gång tagit bort hade han lagt tillbaka där den tidigare legat. (Tala om miljövård.)

Under senare år hade han ormar inne i stugan. De hade väl lätt att ta sig in genom den otäta stenfoten. De rörde honom inte, och inte han dem. Han sade vid något tillfälle att de började bli till besvär för honom. När de kunde krypa in i sängkläderna, ja till och med i byrålådan hade de sina gömställen. När det skulle ställas i ordning för auktionen, fann de som utförde detta, inte mindre än fem stora huggormar i gömmorna inne i stugan.

Sandshult tillhörde Norrhults rote, varför han allt som oftast gjorde sina turer uppåt byn. Han fick alltid något i matväg med sig hem. Han var särskilt noga med att inte ta emot något, till exempel en fläskbit eller en brödkaka som var insvept i något papper som givaren tillhandahöll. Han hade eget omslagspapper med sig att ta matvarorna i, och det papperet hade varit med i många år.

Det finns mycket att berätta om hans konstigheter, men det finns det inte utrymme för här. Han levde helt förnöjd i sin stuga så länge han kunde, eller fram till år 1933 då han flyttade till Vena ålderdomshem. Där bodde han återstoden av sin levnad. Han avled den 26/2-1954.

Strax efter det att  han flyttat, hölls auktion på hans få ägodelar. Detta skedde genom hans förmyndares försorg. Även stugan försåldes för avflyttning. Den köpte Stefansson i Ekorntorp.

Någon tid efter att Sandshult var rivet återvände Gottfrid till det som en gång varit hans hem, och fann det nedrivet och bortforslat. Då återvände han sorgsen och med tunga steg till Vena.

Ytterligare ett par gånger lyckades han smita ifrån ålderdomshemmet, och gick den långa vägen upp till sin forna hemtrakt. Vid ett av dessa tillfällen fick min far skjutsa honom tillbaka till Vena med häst och släde. Det var en kall och snöig decemberdag, 1940.

En annan gång fick de hämta honom uppe i Ekorntorpet. Det var genom dåvarande fattigvårdstyrelsen som med taxi fick hämta honom tillbaka.

Den 14:e maj, 1997, C. Ingvar Carlsson