Historia om Mörlunda Järnvägsstation och hovmarsalk Baumgarten

Att Mörlunda skulle få en egen järnvägsstation när linjen Nässjö-Oskarshamn öppnades för allmän trafik år 1874 var ingen självklarhet. I de första förslagen till linjens sträckning hade man planerat för linjen Döderhultsvik (nuvarande Oskarshamn)-Målilla-Vetlanda-Nässjö. På ett järnvägsmöte i Vetlanda den 6 februari 1856 beslutades att banans sträckning mellan Oskarshamn och Vetlanda ”må vid undersökningen bestämmas af Baron De Geer så att banan blir möjligaste kordt och i anläggningskostnad billig”.

Om detta förslag hade genomförts hade linjen dragits mer direkt till Målilla och Mörlunda hade då blivit utan järnvägsförbindelse. Vid ett möte i Målilla den 15 september 1868 framförde Eksjö stad som krav för aktieteckning att järnvägen skulle dras över Hultsfred-Eksjö. En sådan linjesträckning var man villig att stödja med en aktieteckning på 200 000 kr, vilket var en mycket stor summa på den tiden. Vid ett nytt järnvägsmöte i Klövdala den 4 december 1868 beslutades också att stödja Eksjös intressen, vilket fick till följd att bl.a. ombudet för Järeda kommun lämnade mötet i protest.

Inom Mörlunda kommun var man dock måttligt förtjust över att behöva teckna aktier i Nässjö-Oskarshamns Järnväg (NOJ) för att få en station anlagd i kommunen. När frågan första gången blev aktuell 1869 vägrade kommunen teckna aktier innan utstakningen av järnvägen var klar och man såg hur den skulle passera genom kommunen. Ett kommunalstämmobeslut 1870 om aktieteckning hade överklagats och blev sedan föremål för flera tvister mellan kommunen och järnvägsbolaget, bl.a. med processer i Göta Hovrätt.

Dessa problem föranledde ordföranden i Tveta kommunalstämma, riksdagsmannen C. J. Svensén i Sinnerstad, att den 15 augusti 1873 tillskriva häradshövdingen C. A. Breitholtz, ordförande i järnvägsbolaget, och meddela att man inom Tveta kommun ”är gramse på Mörlunda-boarne, ty hos dem ligger tvifvelsutan skulden dertill att ingen station anlägges vid Mörlunda, den enda lämpliga platsen för orten häromkring”. Så berättar Svensén hur han i juni 1873 samtalade med hovmarskalken Baumgarten på Ryningsnäs om problemen i Mörlunda. Baumgarten rekommenderade då Svensén att ombestyra att en kommunalstämma blev utlyst. Baumgarten försäkrade att han i så fall skulle inställa sig vid stämman och göra allt vad han kunde för att stödja Mörlunda kommuns aktieteckning i NOJ.

Svensén följde Baumgartens råd och kommunalstämman ägde rum i mitten av augusti 1873 och blev ett ordentligt bakslag för Svensén. Stämmans ordförande; fanjunkaren O. F. Ström meddelade då att hovmarskalken inte kunde närvara och läste i stället upp ett skriftligt uttalande som gick ut på att bevisa att ”han vid Ryningsnäs skall ha station och att i så fall Mörlundastationen vore för honom och för större delen af kommunen överflödig, då Ryningsnäs station finge användas”.

Vid kommunalstämman deltog också J. P. Andersson i Stora Aby, som för stämman försäkrade att NOJ förbundit sig att på hans ägor vid Rosenfors anlägga en ordentlig station. Vid Rosenfors fanns en provisorisk lastplats, som användes vid järnvägsbygget.

Mot den här bakgrunden var det kanske inte så märkligt att stämman avslog förslaget om aktieteckning i NOJ (dock endast med 328 rösters övervikt).
Svensén kommenterade Baumgartens agerande genom att konstatera att det skulle vara sorgligt om ”Hofmarskalken Baumgarten, som hindrat orten i andra vigtiga frågor, även i denna skulle lyckas vinna sitt syfte”.

För att sätta press på både hovmarskalken och Mörlunda kommun ville Svensén att NOJ skulle tillskriva fanjunkare Ström och meddela att järnvägsbolaget inte skulle anlägga någon station vid Ryningsnäs och riva upp det provisoriska lastspåret vid Rosenfors om inte kommunen tecknade aktier för minst 10.000 kr.

Något direkt resultat av Svenséns skrivelse kan man inte utläsa av direktionsprotokollen från den här tiden. Däremot hade opinionen svängt i Mörlunda. NOJ:s direktionen hade redan den 23 juli 1873 beslutat att kräva en aktieteckning på 20.000 kr från Mörlunda kommun för att de skulle få en station anlagd (senare sänktes kravet med de 3.000 kr som Tveta kommun tecknat).
Vid en kommunalstämma den 20 april 1874 diskuterades ett förslag att teckna aktier för 17.000 kr med villkor att ytterligare en station (förutom den som redan var klar i Ryningsnäs) skulle anläggas vid Mörlunda broar. Av protokollet framgår att frågan ”omfattades med olika intressen; om beslutet kunde ingen enighet winnas eller meningarne sammanjemkas” varför man fick rösta om saken. 4.455 röster stödde förslaget och 2.618 var emot (fortfarande tillämpades den graderade rösträtten).

Kommunalstämmans beslut överklagade men vid en ny stämma den 1 juni 1874 vidhöll man beslutet om aktieteckning och i en skrivelse den 7 juni 1874 från kommunen till NOJ garanterade man att senast på nyårsaftonen 1874 betala in 17.000 kr. Aktieteckningen inbetalades dock redan den 3 juni 1874 då en deputation från kommunen träffade NOJ:s direktion på Hultsfreds Gästgivaregård och personligen överlämnade en växel på beloppet.

Några förberedelser för stationsbyggnaden hade dock inte vidtagits av NOJ. Så när sträckan mellan Oskarshamn och Hultsfred öppnades för allmän trafik den 29 juni 1874 fanns det givetvis inget stationshus klart. Först den 19 maj 1875 kunde stationen öppnas för allmän trafik och då flyttades också postens verksamhet dit.

Under de kommande åren skedde givetvis ett antal förbättringar. I rapsodisk form kan noteras att ett vattentorn av järnplåt uppfördes 1886 och ett mindre godsmagasin 1896 medan rikstelefon installerades 1897.
Stinsen A. Johansson pensionerades den 1 januari 1908. Han begärde då ersättning för ett uthus han uppfört och för de planteringar han gjort. Baningeniören ansåg att planteringarna behövde till stor del göras om då en del träd var förkrympta och buskarna gamla, mossiga och risiga. Inte heller uthusbyggnaderna var av något större värde och baningeniören konstaterade kärvt att ”ett hundra kronor är ungefär dubbelt hvad skräpet är värt”. Stinsen fick också 100 kr av NOJ.

I maj 1909 krävde ett stort antal trafikanter att stationshuset skulle tillbyggas.
Trafikchefen ansåg dock att stationshuset var tillräckligt för järnvägens behov.
Det innehöll då expeditionsrum, bagagerum och väntsal samt bostadsvåning på 3 rum och kök. Av ekonomiska skäl ville man därför skjuta på ombyggnaden. Istället kom den att genomföras våren 1912 och innebar bl.a. att stationshuset fick en övervåning. Ett mindre ekonomihus innehållande tvättstuga, visthusbod och vedbod uppfördes 1913.

En ny plattform anlades 1930 och 1932 ommålades stationshuset utvändigt.
Den största förändringen av stationshuset ägde rum 1939 och det är från denna om-byggnad som dagens station har kvar sitt utseende. Postverket hade klagat på att postlokalerna var för små. Man krävde ett särskilt rum för allmänhetens avhämtning av post och ett rum för lantbrevbärarnas uppsortering av post. Dessa krav kunde tillgodoses bl.a. genom att slopa andraklassväntsalen. Expeditionslokalen utökades också och en ny väntsal med plattgolv byggdes. Samtliga lokaler masonitbekläddes och målades. Centralvärmeledning installerades och ett badrum inreddes i stationsföreståndarens våning.

Godsmagasinet var gammalt och dåligt, beläget på andra sidan spåren invid en växelgata. Det revs samtidigt och istället tillbyggdes stationshuset med ett särskilt godsmagasinsutrymme.

NOJ förstatligades den 1 juli 1945 och SJ-tiden karakteriseras mest av neddragningar. Under 1969 reducerades personalen från tre till en man, stationen avbemannades helt den 1 juni 1975. Något underhåll har därefter inte kostats på stationen och i dessa dagar ser det ut som om stationens öde är beseglat.

Stig-Åke Petersson