Dackefejden och slutstriden på sjön Hjorten vid Virserum

Folke Jacobsson (1920-2012) hade sedan tidig ålder ett brinnande intresse för tesen att Dackefejdens slutstrid stod på sjön Hjorten vid Virserum, veckan som föregick påsken 1543. Han forskade och läste allt han kom över om Dacke och genom bibliotek fick han tillgång till svåråtkomlig äldre litteratur i ämnet Gustaf Vasa kontra Nils Dacke.

De två skrifter som publiceras nedan behandlar delvis samma saker.
Materialet användes som underlag för utställningen ”Slaget på Hjortens is” som Folke Jacobsson gjorde i samarbete med  Hultsfreds kommuns dåvarande kulturnämnd med anledning av 450-årsminnet av Dackefejden 1543.

Nils Dacke hade som kronoarrendator kommit i delo med kungens och Kalmar slotts ståthållares fogdar om villkoren i ett kontrakt om ålfiske. Det utmynnade i att Dacke, några bröder, svågrar och likasinnade kronoarrendatorer uppsökte ett par fogdegårdar. Fogdarna jagades från gårdarna och dödades, husen plundrades och brändes.

Gustaf I och Dackefejden
Under vintern 1542 – 1543 förberedde Gustaf Vasa ett nytt anfall in i Småland. Ett slutligt kuvande av de upproriska bönderna som stod under Nils Dackes ledning var ett faktum. Gustaf Vasa och hans krigsråd, var ibland fanns gräddan av rikets adel, herrar som Lars Siggesson, Johan Turesson, Jacob Bagge och kungens systerson Per Brahe med många flera. De räknade kallt med att vid månadsskiftet februari – mars tåga in i Småland från Östergötland. En del av den samlade hären, som låg utanför Skänninge, skulle över Jönköping förenas med ”Westgöta-frälset”, för att över Växjö komma ner till Kalmar.

Siggessons huvudstyrka, det s k ”Kisa-detachementet” bestod av cirka 4 000 man. Ordet ”detachement” innebar att hären blivit specialutrustad, fått sig tilldelat 400 man med artilleri och lika många mannar som utrustats med långa pikanerarespjut. Även ett par extra yxor tilldelades varje rote, ”för att hugga ved och bygga läger”. Varje man utrustades med ”fotbroddar” för marsch på is eller slippriga vägar.

Dagorder hade givits att gå hårt fram mot tredskande bönder. Ingen pardon fick givas, skövling och brand, mord och rov uppmuntrades enligt ordern. Att denna order efterlevdes visar krönikan. Marschen genom Kinda, Sevede och Aspelands härader var ett veritabelt plundringståg och de närboende sprang till skogs med vad de kunde få med sig av ägodelar.

Krönikan skriver att motstånd och bråtning var dagligen förekommande utmed vägen genom häraderna, liksom anfall mot trossen i trånga pass eller skogrik terräng. Hären väljer därför att gå på de frusna sjöarna eller i öppen terräng.

Då hären nådde södra stranden av sjön Hulingen och trossen höll på med att dra slädarna upp på fast mark, stod plötsligt, liksom uppvuxna ur marken, ett 50-tal Dackar mitt bland dem och försökte tillskansa sig slädarna. Mönstret vid anfallet var likadant som vid tidigare tillfällen vid anfall med trossen. När de beväpnade mannarna var på väg framåt och trossen höll på med att ordna leden sattes anfallet in. Dackarna visste att trossen var dåligt rustad för försvar och att den stridsutrustade delen av hären redan var på kilometers avstånd och under marsch. Endast en stor tur gjorde att anfallet ej lyckades och marschen kunde fortsätta utmed Silveråns öppna madmarker ned till Stora ”Ägeby” (Aby) i Mörlunda.
Här gör hären ett längre uppehåll och rast. Befälet får kontakt med sina spejare som inrapporterar att hela området från södra Mörlundas skogar och ända ned till Staby vid Emåns vadställe i Högsby är full av motståndare och bråtar.

Längst ner står Södra Möres bönder på vakt. Närmast ligger Aspeland och Östra Häringar. Stranda, Sevede och Handbördare är samlade och har gjort upp stora kilometerbreda bråtningar klara.

Vid överstarnas krigsråd måste dessa uppgifter ställas mot härens mycket dåliga stridsmoral, svårigheter att föra strid i skogsterräng, samt att det hitintills varit tjänligt väder för vintermarsch, men detta kan snabbt förändras till det sämre. Befälet gör den bedömningen att hären ska gå en mil tillbaka till Målilla kyrkby. Avsikten tycks vara att sedan gå över Emån vid Ljungby i Gårdveda för att sedan ta sig mot Östra Härad. Några klara besked varför detta skulle göras finns inte belagt i skrift. Men kungsordern var att styrkan skulle gå till Kalmar för att förhindra Dackarna att inta denna strategiska sjöstad i den sydligaste delen av dåvarande Sverige. Riktigt av vilken orsak marschen avbröts förtiger krönikan, men styrkan kom dock omsider ner till Kalmar.

Orsaken och svaren därpå kan bara bli antaganden. Var detta ett återtåg med en kringgående rörelse, bara för att ej visa att hären var på en organiserad flykt undan en övermäktig fiende? Var det nödvändigt att gå ända in i Östra Härad för att komma till Kalmar, som ju var målet enligt uppgjord fältplan? Var inte vägen över Virserum – Fagerhult tillfylles? Eller var det denna manöver man höll på med? Fanns det tendenser till myteri i de kungliga leden? Eller var det en oenighet bland överstarna? Som läsaren ser, det finns många frågetecken att besvara.

Denna här på reträtt torde haft sitt första nattläger efter återtåget vid Målilla kyrkby eller före bron vid Ljungby i Gårdveda. Här var man strax vid Gårdveda kyrka, varifrån det gick väg till Skärslida och vidare ner till Virserum.
Sträckan Målilla -Virserum var en lagom dagsmarsch och på det öppna fältet vid Virserums kyrkby och sjön var det en lämplig plats för nattläger. Här kan det andra nattlägret ha legat efter marschen från Stora Aby i Mörlunda.
Krönikan säger att Dacke kom med en styrka till platsen och lade sig i ett bakhåll intill en tät skog, där man räknade med att hären skulle draga fram. Det var alltså vid ett näs och en skogsklädd strand vid en sjö. ”Bittida om dagen” gavs order om avmarsch och ”att smyga sig förbi fienden och att inga skott fick avlossas utan befälets order”. Detta för att inte förråda sin väg, men när hären kommit ut på en stor sjö var det ett par mannar som likväl avlossade sina vapen mot skyn. Detta blev signalen för dackarna att från sina gömställen angripa hären på marsch. Dackarna trodde att de blivit upptäckta i sina gömslen. En stor förvirring uppstod i kungliga härens led och det var bara genom befälets resoluta ingripande som en ordnad svarseld kom till stånd.

Denna plötsliga och för båda sidor så oväntade eldstrid på härens främsta led var ju inte dackarnas vanliga anfallstaktik som redan nämnts. I detta läge, säkert ganska planlöst och förvirrat, kom Dacke att blotta sig och fick ett lod genom båda låren. Han fördes bort av några mannar till okänd ort. Den mycket häftiga striden varade över en timma. Dackarna måste snart lämna fältet, kvarlämnade många svårt sårade och döda. Per Brahe uppger att det låg 500 dackar döda kvar på stridsplatsen. När striden var över kunde befälet hålla förhör med fångarna. Där nämns en Judde Hans, som kan berätta att Dacke blivit svårt sårad i stridens inledning och förts bort för vård.

Enligt senare tiders forskare och i en avhandling från 1869 av Alfred Ling, har det framkommit och klarlagts ”att efter förhöret avtågade hären in i Östra Härad där den slog läger under fem nätter.”
Detta tar jag som intäkt och bevis på att striden stod på en sjö i Aspeland, liksom att härens läger efter slaget låg i Östra härad. Sjön skulle då kunna vara Hjorten som även är gräns mot Östra härad. Lägret kan då också ha legat uppe på platån av Ånhults by. Ånhults by och det som idag kallas för ”Ånhulta skate”, vilket ur kameralt hänseende tillhörde Östra härad fram till 1884, då den helt införlivades med Kalmar län, Aspelands härad och Virseums socken. Dessa två attributer, stridsplats och lägerplats, måste lokalt stå mycket nära varandra. I krönikan står ”att varje dag utsändes spejare för att söka efter Dacke”. Dessa eftersökningar kan av praktiska skäl ej gått långt in i Aspeland, utan måste ha utförts som längst i Virserums socken.
Ett annat citat ur krönikan: ”Överstarna sände bud till de kringliggande häraderna” att till lägret sända sina ombud för att svära kungen trohet och undernådighet. De uppräknade häraderna ligger alla utanför Kalmar län och framför den av mig påstådda lägerplatsen.
I Vadstena arkiv lär finnas en uppgift att det lilla kapellet i Ånhult blev nedbränt under Dacke-fejden. Se även GIR. 1555, om kungens brev till Hans Helsing.

Ja så här långt kan man komma med hjälp av lite fantasi till de få uppgifter som finns. Men däremot finns inget om härens vidare strapatser ner till Kalmar och ändå vet man att de kom dit. På sommaren när denna här skulle återtåga till Linköping står det att den kvarlämnade en mindre styrka i Kalmar, som skulle hjälpa Bagge med upprensningar av de kvarvarande upproriska ledarna. När den återtågande hären kom till Högsby, måste den kringgå en större bråtning och var utsatt för några mindre skärmytslingar.

Nu ställer säkert någon frågan. Hur kan det komma sig att den absolut största händelse under Gustaf Vasas regeringstid som detta måste vara, inte finns mera belagd i skrift. Jag har själv många gånger frågat mig detsamma, utan att finna något bra svar. Däremot förstår jag att en händelse av denna dignitet måste satt sina spår i den gamla berättartraditionen och finns därmed kvar, om än i något förvanskat skick. Många platser gör anspråk på att där skett saker under Dacke-fejden och att detta kommer fram i gamla traditioner och berättelser.
Resultatet av de efterforskningar jag hitintills gjort i tillgänglig litteratur, med upptecknande av traditioner, sammanställning av fynd från orten och med försök till ortnamnsanalys, allt tillsammans har gett ett entydigt svar. Detta har jag prickat in på en karta över det aktuella området som omfattar Hjorten och Virserumssjön.

Med denna karta som facit, med platserna inprickade och där man kan se hur de ligger i förhållande till varandra, visar de var Dacke-fejdens slutstrid kan ha stått.

Nu måste jag fråga Er: Har Ni hört om någon plats som kan uppvisa en liknande bild av var Dacke-fejdens slutstrid kan ha stått?
Om någon historiker eller forskare vill betvivla mitt arbete och dess slutresultat står det dem naturligtvis helt fritt. Men räcker det då som argument att svara, att det kan ha varit så här, men det är inte uteslutet att det kan finnas en annan plats. En i bevisförning hållbart argument bör väl vara, att just orter mellan Målilla och Virserum bör komma i fråga.

Genom saköreslängder framgår klart att på sträckan Målilla till Virserum har många boende fått straff för de på olika sätt trakasserat eller visat tredska mot den framdragande hären. Bonden Jenssen och hans granne i Sjöatorp, Stenberga är de enda namngivna personer utanför Aspelund som fått utmätta straff eller böter. Varför är det endast bönder i Virserum som husbergerat Dacke, förutom Grömm i Skervete; Stenberga? Personer som vill sätta sig in i denna fråga kan läsa Gustaf Berg: ”Den inre STATSFÖRVALTNINGENS HISTORIA – Stockholm 1893. Det är en akademisk avhandling.

Nils Dacke och slutstriden (del 2)
Dacke hade som kronoarrendator kommit i delo med kungens och Kalmar ståthållares fogdar om villkor i skrivet kontrakt. Dacke ansåg sig där blivit vilseledd om ett ålfiske.
Detta utmynnade i att Dacke och några bröder samt svågrar och några i Södra Möre boende likasinnade kronoarrendatorer uppsökte ett par fogdars gårdar. Fogdarna blev utsatta för hemfridsbrott och utjagades från gården. Husen plundrades och brändes och sedan upptogs jakten på de flyende fogdarna som dödades.

Ett så stort brott gjorde att Dacke tog sig till skogarna mellan Småland och Blekinge. Skogar där han redan varit viss tid som efterlyst. Dacke gjorde dock besök i olika härader i Småland och lyckades få många att sälla sig till hans led. Han fann även att många präster ansåg sig lurade, då de övergått till den nya tron och sedan fått stor känning av kungens fogdar som tog i det närmaste allt kyrksilver som fanns att hämta. Kvar var bara kalkar och liknande i tenn.

Att den fria handeln blivit förbjuden retade mången allmoge som tidigare kunnat sälja på dansk export för bättre priser. Kungens fogdar hade även blivit mycket hårdare vid införsel av både skatter och böter. Dessa händelser ligger i tiden fram till 1540 ungefär.

Under sina besök i olika härader och socknar hade Dacke lyckats att övertala många personer att enrollera sig i kampen mot kungens fogdar. Han utsåg egna fogdar där så passade och många var med Dacke på mindre uppdrag mot olika fogdar och ställde sedan upp som kaptener i sina hemmsocknar.

De första reguljära striderna utkämpades mot kungens krigsfolk uppe i Östergötland. Efter en strid drog de sig tillbaka till Småland och gjorde snart ett nytt anfall på någon annan ort. Kungen tröttnade på dessa småstrider och beordrade adeln att mönstra upp en här med mannar från Väster- och Östergötland. De drog genom Jönköping ner till trakten av Växjö där de led ett nederlag och begärde fri lejd till Jönköping i utbyte mot ett fredskontrakt som krigsöverstarna undertecknade.

Dacke var inte nöjd med detta kontrakt utan tvingade kungen att skriva under ett mera utförligare kontrakt senare i Linköping. Men kungen litade inte på Dacke, utan gav order om att en ny, större styrka skulle rustas utanför Skänninge, för avmarsch in i Småland under senvintern år 1543.

Det blev en specialstyrka bl a utrustad med kanoner, lansiärer och mer proviant och förnödenheter lastade på ett större antal kälkar. Denna trupp var klar för avmarsch i mitten av mars och gick över Linköping, Kisa, Vimmerby ner till St Aby i Mörlunda. Den fick ofta utstå anfall mot sig i skogsområden. Stridsmoralen var på botten när de gjorde ett uppehåll vid St Aby. Deras spanare lämnade då dåliga rapporter. Hela skogsområdet från Staby skans, Högsby till Mörlunda var som en enda stor befästning. Alla tänkbara Dackar låg här fullt beväpnade och hade förberett bråtar på flera kilometers bredd.

Överstarna blev varnade att gå i strid med denna hop och bestämde att i stället gå in mot Östra häradet. De gick först till Målilla by, en reträtt på över en mil. De bör sedan ha gått över Emån vid Gårdveda och utmed vägar och vattendrag kommit till Virserum.

När de sedan gick över sjöarna där och över ett näs och ut på Hjortens is låg Dackarna i bakhåll uppe i skogsterrängen utmed sjön. Här bör striden stått.
Efter förhör med fångar fick de veta att Dacke var svårt sårad i stridens början och förts till okänd ort för vård. Det står uttryckligen att efter denna strid gick hären in i Östra härad och låg där i fem dygn, ivrigt sökande efter Dacken och med besök från de härader som ligger väster om den plats som officiellt kallades Ånhults skate och kameralt tillhörde Östra Härad.
Man vet att kungens trupper kom att senare ankomma till Kalmar stad, och först i maj gick den tillbaka över Högsby upp till Östergötland. Hela denna extrasväng över Virserum var alltså en strategisk rörelse som var avsedd att gå förbi Dackes västra flank. Det lyckades, fast på andra premisser än vad som troligt förutsetts. När truppen lämnade Kalmar avdelades ett antal på ca 400 man till att utföra upprensningsaktioner i särskilt häraderna i Kalmar län.

Att just Hjorten och Virserum antagits som krigsplats är inte bara ett antagande utan en sammanfattning av en stor mängd uppgifter som tillsammans pekar på samma resultat. Det finns gamla tingsprotokoll från Hägelåkra, Målilla som visar att allmoge från Gårdveda resp Målilla fått böta för att de gått före truppen och varnat allmogen för den nalkande faran. En knekt hade visats på villovägar och där sedan hittats död. Ett par personer hade medvetet gömt eller inte läst upp kungens brev på kyrkbacken, de var alltså Dackeister och straffades. Två namngivna personer bötade för de härbärgerat Dacke var sin natt. Dacke var därmed i Virserum och byarna Kråketorp och Öskögle. Två personer från gårdarna Sjöarp i Stenberga, på andra sidan Hjorten dömdes i Vetlanda för att de stulit silver från en landsknekt, de påstod att han var död då de fann honom.

På 1930-talet fann man en halv säck med människoben på ön Skallö i Hjorten. Bara namnet associerar på döda människor. Flera fynd av kanonkulor runt sjön måste förklaras på något sätt hur de kommit att finnas i sådan mängd. Traditionen säger att ett slag varit här under samma tidsperiod som Dackekampen var. Att Länsmuseet tidigt fick in uppgifter som föranledde att platserna på kartor betecknades som fornminne. Flera spjutspetsar har vid sjömalmsupptagning på 1800-talets slut funnits och påtalats vid fornminnesinventering samt tre yxor varav två påträffats på sjöns botten, alla tre är av äldre modell och en av säregen typ. Ett par slasspetsar varav en finns kvar i privat ägo.

Efter slutstriden lär Dacke blivit förd till prästen Laurens i Näshult för första läkarvård, han kom sedan först till Skärvete gård i Stenberga, eftersom dess arrendator Grim på ting i Vetlanda fick böta en stor bot för detta brott. Även Laurens, prästen bötade 30 oxar, en stut och viss antal lod silver och är efter denna händelse ej mera nämnd. Vissa uppgifter vill göra gällande att Dacke ska färdats i Högsby eller Fagerhults socknar. Det får stå mot tingsprotokoll att Dacke vårdats hos nämnde Grim i Skärvete den ”tid han var skott”. Men Dackens officiella framträdande hos allmogen skedde den 1 juni 1543 på kyrkovallen i Fagerhult. Dacke kan ha varit i Virserum och angränsande socknar och uppbådat ett knappt hundratal krigare som då var med honom där. Men Fagerhultsbornas rädsla för Bagges eftersökstrupp och dess närhet i Högsby, gjorde att de ej ville ställa upp då.

Deras farhågor besannades. Efter bara något dygn var de på plats och upptog förföljandet. Dacke hastade genom Älghult ner förbi Lenhovda och uppslukades av skogarna mot Blekinge. Bagge återvände till Högsby och Kalmar slott, ståthållare rustade i stället upp en rote med förstärkning av en av Dackes forna kaptener som åtog sig spaningen. Dacke upphanns i Rödeby skog i Blekinge och dödades omgående. Han fördes som lik till Kalmar, men makabert nog, steglades hans kropp och det avhuggna huvudet sattes på en stavet och pryddes med en ”krona av koppar”. Därmed var hans historia all, fast envisa rykten ville påstå att Dacke själv skulle undsluppit till Tyskland och att den döde var antingen en okänd tvilling eller en person som liknade Dacke. Eftersom aldrig Dacke hördes av efter detta slut får man nog anta som säkert att det var Dacke som dödats.

Folke Jacobsson (1920-2012)